De rörde sig vidare ner för den snurrande trappan. Det var inte annat än att man blev lite snurrig i skallen av det. Så tänkte i alla fall Jesper som omedelbart hamnade bakom sina småsyskon på vägen ner. När han tillslut hade nått ner till bottenvåningen lutade han sig framåt mellan sina knän och sa att han nog behövde sätta sig. Han fick ingen respons. För en gångs skull var Elsa och Arvid tysta. Han undrade varför och tittade därför upp igen. De stod bredvid honom och tittade på det plankbord som de upptäckt fanns i den stora hallen.
Det stod nu på högkant, mitt på golvet. Ett plankbord på säkerligen 500 kg hade ställt sig upp och det var bara syskonen som befann sig i huset. Mamma och pappa var nog flera mil bort vid det här laget. Vem hade flyttat på plankbordet. I egenskap av äldsta syskonet så var det Jesper som tog till orda först. ”Hallå! Är det någon här?” ropade han och det enda som hördes som svar var ekot av hans egna ord.
De tittade sig omkring, syskonen rörde sig närmare mot varandra. Sedan hände något som ingen av dem kommer att glömma för resten av sina liv. Plankbordet började sakta snurra runt. Ljudet av gammalt trä mot det ojämna stengolvet ekade ända upp till den vind där de nyss befunnit sig. Ett plankbord som snurrade. Det måste förstås innebära att det står någon bakom det och skjuter på rotationen.
Syskonen ville springa därifrån men stod som förstenade och bevittnade den märkliga och skrämmande scenen. Plankbordet hade nu snurrat så att det stod i profil för de tre ynglingarna. Det var då de upptäckte något ännu mer skrämmande. Det stod ingen människa bakom plankbordet. Bordet rörde sig av sig självt.
När det hade snurrat ett halvt varv och benen nu pekade rakt mot syskonen Tramp så stannade det hastigt. Tystnaden gjorde sig åter påmind och de stod nu öga mot öga med ett plankbord som på högkant mätte ungefär 3 gånger så högt som deras egen längd. De kramade om varandra hårt och tittade utan att säga ett ljud. Plötsligt hördes en mörk röst vars läte omedelbart studsade mellan husets många väggar. Den hälsade på dem. Det var en vänlig röst men deras oförmåga att lokalisera varifrån den kom gjorde den ändå obehaglig. Kunde det vara plankbordet som talade? Var det verkligen en så konstig tillvaro de kommit att befinna sig i?
Jesper viskade till sina rädda småsyskon: ”Det finns inga talade plankbord. Allt har en naturlig förklaring ska ni se”. Rösten svarade omedelbart:
- ”Så säger alla som aldrig träffat ett talande plankbord förut. Sedan ändrar de sig alltid när de ser att vi faktiskt visst finns”